Självbiografisk diktsamling och prosa

Nu öppnar jag mig för alla att se. Hur känns det? Bra. Fruktansvärt.

Jag vill helst att ingen ska läsa. Så köp gärna min bok!

​

Denna bok är en resa om att bli hel som människa, en resa mot ett psykiskt tillfrisknande. Det innebär att du får följa med i upp- och nedgångarna och ta del av det allra smärtsammaste men även det allra finaste.

​

Jag har alltid varit den som mer än gärna funnits där och ställt upp för andra, att andra människor ska må bra och känna sig sedda och hörda. Det har legat mig nära hjärtat, mycket troligtvis på grund av att jag själv alltid känt mig ensam och osynlig. Jag har alltid hållit allt inom mig, aldrig släppt ut känslor och alltid försökt göra mig så liten och tyst som möjligt. Genom detta kom idén att skriva denna bok, dels för att det blev som en utmaning och en del i mitt tillfrisknande att våga gräva i det onda och jobbiga och dels för att jag har en förhoppning om att det ska kunna hjälpa andra som befinner sig i ett psykiskt illamående. Genom att jag vågar visa mig sårbar kanske även andra tar efter, och att skriva dikter är för mig det mest sårbara och känslosammaste sättet att uttrycka sig på.

​

Det är så viktigt att försöka få bort skammen kring psykisk ohälsa och hjälpa människor att känna sig mindre ensamma, för vi är inte ensamma. Det börjar nog mycket med att vi vågar prata om våra egna erfarenheter, som andra kan känna igen sig i, och på den vägen kanske inse att de inte är ensamma i det de upplever.

​

Ett annat utbrett problem är våld mot kvinnor, däribland sexuella övergrepp. Även där finns en enorm skam och skuld bland de utsatta, inte sällan från samhället men även från den utsatta själv. Vi lär oss från barnsben hur vi ska göra för att undvika att bli våldtagna, att bli ofredade. Vi lär oss att inte bära för korta kjolar, vi lär oss att inte vara ute för sent på kvällarna, vi lär oss att inte lita på främmande män, vi lär oss att hålla nycklarna mellan fingrarna, vi lär oss att vi måste vara beredda på att slå ifrån. Så inte är det konstigt att vi lägger skulden hos oss själva om vi väl blir utsatta. Jag skulle inte ha varit ute så sent, jag skulle inte burit de kläderna, jag skulle inte ha druckit alkohol, jag skulle inte ha tittat åt den mannen, jag borde ha slagits eller sagt ifrån, jag borde gjort si eller så …

​

Men skulden ligger aldrig hos oss, det tog tid för mig att lära mig detta, flera år till och med. Det är sorgligt och fruktansvärt att det ska vara så. Därför vill jag även göra allt jag kan för att motverka detta, för att sudda bort den där skammen som hör hemma hos förövarna, för att sträcka ut en hjälpande hand till de som kanske inte vågat berätta för någon än. Som kanske går och bär på det likt en mörk hemlighet, som känner sig ensamma och värdelösa. Jag vill göra allt i min makt för att hjälpa, och jag börjar genom att klä av mig skyddskläderna och berättar om mitt mörker. Om de allra djupaste och råaste känslorna, tankarna och reaktionerna efter trauma. Skammen är inte vår, inte skulden heller.”